Här sitter jag med feber och snörvlar på en förkylning som inte ens har börjat bryta ut än brevid mig står en tallrik med rester av cheescake och en halvkopp kaffe, i bakgrunden står tv:n med two and a half men på och det enda som sätter sig på hjärnan är deras igenkännande melodi mitt i allt som låter som en kör bestående av gay- män. Rösterna från kören goes meeeeeen. Ni har säkert hört den om inte lär du höra den inom kort. Från Tv:n till tankeverksamheten. - -> På måndag tar jag och en polare planet till Cypern och lever livet för en vecka, kan inte beskriva hur skönt det ska bli. Just leave It all. Just like that.

Kaffeklunk, sväljer och rullar axlarna ett varv jag vet inte hur många inlägg jag skrivit just nu som jag bara suddar ut..eller som placerar sig i skräpposten, jag formulerar mig som en förrvirrat glad, schizofrenisk-tonårs tjej med humörsvängningar som inte ens Åsa på ungdomsmottagningen skulle förstå sig på och hon kallar sig ändå specialist?! Hon skulle höjt ögonbrynet och tittat upp från mitt papper och frågat – Går du på någon form av medicinering? Blickar ner igen ..Ida? Jag börjar inse att varje ord jag skriver handlar om en omställning, att jag just nu kommit till höjden då det är dags att hoppa bungy jump från planet. Dags att göra något jag aldrig gjort förut. Dags att ta livet i handen, sätta vardagen i sysselsättning från 08.00 istället för kl 15.00 när skolan slutar. Det är nu man kan göra allt man många gånger bara låtit förbli en tanke, börja dagen precis som man vill. Vad jag undrar är.. är det en frihetskänsla eller en ångestfylld sådan? Att kunna göra vad man vill nästan varje dag?

På ett sätt har man längtat efter den något så fruktansvärt, eller hur? Men jag tror samtidigt man då vill något mer, som en rastlöshet, mer spänning, mer mening, mer mer mer.. eller kanske är det bara jag? Jag tror ändå att denna tiden, precis när man ska hoppa är en viktig och grymt lärorik tid för varje människas liv. Time For Me Myself and I.

Oavsett vart man väljer att börja eller när och med vad gissar jag på att nu är även en punkt för många inte bara då de står på helt egna ben utan även tidpunkten då ensamheten kryper många längs ryggraden. Vem är kvar i din närhet vem är det inte?

Vad mer finns det som skapar Vad -Fan- Ska- Hända -Och- Bli- Av- Med- Mig- Känslan?
Fan jag skulle säga valmöjligheten.

Plugga?

Resa?

Jobba?

Starta eget?

Softpotatis?

Flytta?

Gifta sig?

Barn?

 Och den vanligaste frågan man måste få hata och älska samtidigt -Jaha okej vad ska du göra sen då efter studenten?
Just i den stund blir man ju ställd mot väggen och om ni tänkt på det så svarar man oftast från magkänslan när en främling ställer den, så om du inte svarar rakt ut – Jag vet inte. Så har du ändå ett hum om vad du vill börja med. Applåd åt dig själv!

Jag lovar att vi alla kommer till ångestpunkten eller till den stund när allt bara kommer vara vindstilla när omständigheterna säger – Vad gör man nu?...ALLA kommer dit förr eller senare så egentligen varför känner man sig så jävla ensam i dessa stunder? kanske är det för att det inte är något man löser på fem minuter utan det är en väg dit i regn och sol med och utan paraply, det är som en ny kultur, en ny uppfinning, en ny lärdom att lära sig föra livet åt det håll man vill- "Lycka är inget tillstånd det är ett val".


What is your happiness?

Live life colourfully!

Live life colourfully!